Årets mest känsloladdade dag? Check.
Ja, jesus. Vilken dag det har varit. Allt började kaotiskt och stressat och för sent, men det blev en väldigt fin skoldag. Arbeten inlämnade och gruppplaneringar igångsatta. En fantastisk tyskatimme med en kille från Nordtyskland som pratade lite om landet och lät oss översätta en låt till Svenska. Jag var faktiskt ovanligt glad överlag idag, kanske av det som Anna och Cathis verkar tro, kanske av något annat. Vem vet. I allafall, Gud verkade inte nöjd med min lycka och bestämde sig för att sätta mitt liv i misär igen. Hann knappt starta datorn här hemma förrän jag möttes av en stor bild av ett kraschat flygplan och antydningar om att hockeymålvakten Stefan Liv (min favoritspelare sen sju år tillbaka) kanske befunnit sig på planet. Inom en halvtimme hade Stefans, och ca 95% av planets andra passagerares död bekräftats.
Helt galet. Jag har ju tyckt om, älskat och avgudat Stefan sen jag gick femman, sju år, och jag känner folk som gjort det mycket längre än så. Självklart är det fruktansvärt tragiskt med hela laget - men eftersom Stefan var med "nära" så känns det självklart extra mycket. Många tårar har fallit över den mannen idag, han var fantastisk. Det var han som fick mig att bli intresserad av hockey då, för sju-åtta år sedan. Det kommer ta ett tag innan jag accepterar hans bortgång, deal with me.
Så fruktansvärt hemskt ändå, för spelarna och deras familjer och nära. Jag lider verkligen med dem. Jag tycker även synd om alla lagets fans och människor som såg upp till de här spelarna. Jag vet hur det är att hålla ett lag så nära om hjärtat - om detta hade hänt med Bayern eller med Die Mannschaft hade jag aldrig blivit den samma igen, det gör ont att bara tänk på det. Nu ska jag tända ett ljus till en av Sveriges bästa hockeyspelare - du kommer för alltid vara saknad.
Kommentarer
Helt galet. Jag har ju tyckt om, älskat och avgudat Stefan sen jag gick femman, sju år, och jag känner folk som gjort det mycket längre än så. Självklart är det fruktansvärt tragiskt med hela laget - men eftersom Stefan var med "nära" så känns det självklart extra mycket. Många tårar har fallit över den mannen idag, han var fantastisk. Det var han som fick mig att bli intresserad av hockey då, för sju-åtta år sedan. Det kommer ta ett tag innan jag accepterar hans bortgång, deal with me.
Så fruktansvärt hemskt ändå, för spelarna och deras familjer och nära. Jag lider verkligen med dem. Jag tycker även synd om alla lagets fans och människor som såg upp till de här spelarna. Jag vet hur det är att hålla ett lag så nära om hjärtat - om detta hade hänt med Bayern eller med Die Mannschaft hade jag aldrig blivit den samma igen, det gör ont att bara tänk på det. Nu ska jag tända ett ljus till en av Sveriges bästa hockeyspelare - du kommer för alltid vara saknad.
Trackback
