Frihet.
Man ska aldrig ifrågasätta glädje
Åttonde juni. Alla klubblagsmatcher var över, och under ca tre veckor framåt skulle allas blickar riktas mot Polen och Ukraina. Årets stora fotbollsfest var på väg att börja, och all tro sattes till landslagen. Tre veckor, där landet kommer först. Till och med Sverige hade (i och med sin skrällseger mot Holland hösten innan) fått en biljett, svenskarna var i extas och skulle nog så här i efterhand räknas som de mest entusiastiska fansen av de alla. Även jag var i väl smått i upplösningstillstånd, för första gången skulle jag få följa mitt älskade Tyskland från början till slut.
Jag gick in i den här tuneringen med inställningen TysklandTysklandTyskland-ingetannatänTyskland. Inget annat lag spelade någon roll, och jag rentav hatade lag som Spanien, Portugal, Sverige (!) och Tjeckien. Mest hatat av de alla var Spanien. Efter vinster mot det tyska landslaget i de två senaste mästerskaperna fick La Furia Roja mig ironiskt nog att se rött vid blotta åtanken. Hat mot spelare var också väl förekommande. Ramos, Torres, Balotelli och Ronaldo var några av dem som var absolut längst ner på min lista. Sen hände något.
Brukar skämtsamt säga att det var Ramos nya frisyr som satte igång det hela. Det kanske det var, vem vet? Jag tänker inte fundera på det under någon längre tid. I vilket fall som helst började jag kolla inte bara Tysklands matcher, utan också Spanien, England, Sverige, Frankrike och så vidare. Och det där hatet rann liksom iväg någonstans på vägen. Det var inte bara fotbollen och de olika lagens spelstilar som fascinerade mig mer och mer, jag föll även för de olika spelarnas personligheter. Framför allt de i Spanien.
Allt uvecklades mer och mer, och igår satt jag med pojkvännen framför semifinalen mellan Portugal och Spanien. Hjärnan sa Portugal, hjärtat sa Spanien. Men när Ramos satte sin straff, och Cesc Fàbregas direkt efter sköt Spanien till sin tredje stora final på tre mästerskap - jag kände bara lycka.
För de oroliga - det här är inte slutet av min tid som Tysklands-älskare. Inget annat lag kan komma i närheten av att påverka mina känslor såsom Die Mannschaft gör. Skrik, gråt, glädjerus, fanatiskt "spazzande" är vardagsmat när jag kollar på deras matcher. Under matcherna är jag ofta så nervös att jag sitter illamående och skakar. Inget annat påverkar nog mig på samma sätt.
Det här mästerskapet har dock visat mig en ny sida av fotbollen. Det här EM'et har för mig blivit en enda stor fest av glädje och kärlek. För vad är det för kul med att hata spelare, när man kan älska dem istället?
Jag gick in i den här tuneringen med inställningen TysklandTysklandTyskland-ingetannatänTyskland. Inget annat lag spelade någon roll, och jag rentav hatade lag som Spanien, Portugal, Sverige (!) och Tjeckien. Mest hatat av de alla var Spanien. Efter vinster mot det tyska landslaget i de två senaste mästerskaperna fick La Furia Roja mig ironiskt nog att se rött vid blotta åtanken. Hat mot spelare var också väl förekommande. Ramos, Torres, Balotelli och Ronaldo var några av dem som var absolut längst ner på min lista. Sen hände något.
Brukar skämtsamt säga att det var Ramos nya frisyr som satte igång det hela. Det kanske det var, vem vet? Jag tänker inte fundera på det under någon längre tid. I vilket fall som helst började jag kolla inte bara Tysklands matcher, utan också Spanien, England, Sverige, Frankrike och så vidare. Och det där hatet rann liksom iväg någonstans på vägen. Det var inte bara fotbollen och de olika lagens spelstilar som fascinerade mig mer och mer, jag föll även för de olika spelarnas personligheter. Framför allt de i Spanien.
Allt uvecklades mer och mer, och igår satt jag med pojkvännen framför semifinalen mellan Portugal och Spanien. Hjärnan sa Portugal, hjärtat sa Spanien. Men när Ramos satte sin straff, och Cesc Fàbregas direkt efter sköt Spanien till sin tredje stora final på tre mästerskap - jag kände bara lycka.
För de oroliga - det här är inte slutet av min tid som Tysklands-älskare. Inget annat lag kan komma i närheten av att påverka mina känslor såsom Die Mannschaft gör. Skrik, gråt, glädjerus, fanatiskt "spazzande" är vardagsmat när jag kollar på deras matcher. Under matcherna är jag ofta så nervös att jag sitter illamående och skakar. Inget annat påverkar nog mig på samma sätt.
Det här mästerskapet har dock visat mig en ny sida av fotbollen. Det här EM'et har för mig blivit en enda stor fest av glädje och kärlek. För vad är det för kul med att hata spelare, när man kan älska dem istället?
Davids och Annas European Big 5 tar sin början
Vi bestämde oss för att dra till London. Tre dagar, mitten av juli, no big deal. Bokningen fixades för en månad sen, allt är betalt. Sen en dag, för en vecka sedan, satt vi där på facebook och chattade när David plötsligt skrev;
"När tar vi Berlin då? Och Paris och Madrid när vi ändå håller på ;) Varför inte Rom också, så får vi Eurovision Big 5"
Sagt och gjort. En vecka senare sitter vi här, biljetter till London, Berlin och Rom är bokade. Hur galet som helst. Först tre dagar i London, sen lite tid hemma innan det bär av först till Berlin och sedan direkt till Rom. Till råga på allt är det mindre än en månad kvar också, hur galet?
"När tar vi Berlin då? Och Paris och Madrid när vi ändå håller på ;) Varför inte Rom också, så får vi Eurovision Big 5"
Sagt och gjort. En vecka senare sitter vi här, biljetter till London, Berlin och Rom är bokade. Hur galet som helst. Först tre dagar i London, sen lite tid hemma innan det bär av först till Berlin och sedan direkt till Rom. Till råga på allt är det mindre än en månad kvar också, hur galet?
Bildbomb; Studenten
Vad är väl en bal på slottet.... » Bildbomb Sannarp/Kattegatts bal 2012
Började dagen med att klockan åtta infinna mig på Lilla Salongen för håruppsättning. Supertrött, men väl värt.
Fixat och färdigt.
Steg två: Sminkning av bästa Nellie som kom ner från Göteborg.
Anna nummer två kom (med en finfin frisyr dessutom) och vi fortsatta göra oss i odrning tillsammans.
Runt tvåtiden anlände baldejts-Emil och det var dags för mig att ge mig av.
Emil erbjöd skönaste åket, en Heinkel Trojan, som även gorde mittuppslaget i lokaltidningen.
Och iväg åkte vi, först mot Cathis förträff och sedan vidare mot Tylösand.
Ute vid kusten väntade hundratals med anhöriga och en röd matta (som för övrigt spikades fast). Blåsigt men soligt.
Först ut i vårt sällskap - vackraste Catherine och hennes Alexander.
Next up: Jag och Emil, efter att ha blivit applåderade av publiken på grund av vårt vrålåk.
Ännu en, här med Annas vanligaste ben-pose.
Och en close-up.
Och ännu en, denna gång med extra sten-reflektion.
Här; Jag, tillsammans med en halv pojkvän.
Team Barkström, då jag tröttnade på mina föräldrars kameraproblem.
Ännu ett baldejtsfoto med trevligaste Emil.
Lite senare kom även Anna med sin baldet, Ted. Årets bästa flug-matchning!
Ännu en bild på de vackra två, och den sista bilden för denna gång.
Allting bara tog stopp...
...för ett tag.
Livet kom emellan helt enkelt. Champions League kom och gick. Betyg skulle sättas. Prov skulle göras. Studenten planerades och balfrisyren bokades. De övriga minuterna spenderades med vänner, pojkvän och familj, och bloggen fick inte plats. Men nu har allt lagt sig och förhoppningsvis kan jag börja blogga igen, lite mer aktivt och regelbundet. Mycket händer även denna sommar, men pressen från gymnasiet är borta och lite fokus kan återigen läggas på småsaker som bloggande. Nu sätter vi igång.
Livet kom emellan helt enkelt. Champions League kom och gick. Betyg skulle sättas. Prov skulle göras. Studenten planerades och balfrisyren bokades. De övriga minuterna spenderades med vänner, pojkvän och familj, och bloggen fick inte plats. Men nu har allt lagt sig och förhoppningsvis kan jag börja blogga igen, lite mer aktivt och regelbundet. Mycket händer även denna sommar, men pressen från gymnasiet är borta och lite fokus kan återigen läggas på småsaker som bloggande. Nu sätter vi igång.
